Det var början av 2007 som jag en natt/morgon fick mitt allra första anfall när jag var med min dåvarande kille och skulle dela ut tidningar (då han jobbade på HD). Anfallet fick jag i bilen när vi va påväg till platsen där utdelningen skulle börja. Han körde mig då till sjukhuset istället och skulle skaffa hjälp till mig, men jag vaknade till och vägrade gå in på akuten. Vi körde och delade ut tidningar och sen va det ingenting mer med det. 

Jag trodde själv bara att det var en engångsföreteelse. Men jag hade fel!

Jag var anfalls fri i ca 4 månader innan jag fick anfall nr 2. Jag och min familj började misstänka att allt var mycket allvarligare än vad vi först hade trott. 

Vi tog kontakt med vår vårdcentral, dom skulle skicka remis till *ngelholms lasarett så att jag skulle kunna komma dit och göra ett vaket EEG. I väntan på tid till EEG så blev jag sjukskriven från skolan (gick första året på gymnasiet) pga att jag inte vågade röra mig ute själv, jag vågade inte åka buss själv. Jag blev väldigt "innestängd" och vågade bara röra mig i sällskap av mig familj. Jag blev rädd för att jag skulle få anfall igen. Det går inte med ord att beskriva den rädslan jag hade. 

Jag fick till slut tid till att göra ett VAKET EEG och se om det var epilepsi jag hade fått. Men det visade ingenting, och orostankarna fortsatte att snurra i mitt huvud. Min familj fanns vid min sida och stöttade mig hela tiden. Det fanns inte en enda stund som dom vände mig ryggen och tyckte att jag var gammal nog att kunna sköta mina läkarbesök själv. 

Efter ytterligare några månader så fick jag äntligen tid till att göra ett SÖMN EEG. Det joobbigaste med att göra ett sömn EEG var nog att man inte alls fick sova på hela natten innan man skulle dit. Även då satt mamma uppe och höll mig sällskap hela natten. 

På mitt sömn EEG visade det sig att jag hade störningar på dom elektriska impulserna i hjärnan. Och det enda jag tänkte då var: 

Är jag störd?

Är jag trögare än alla andra? 

Men så var det ju inte. Det var bara det att mina impulser jobbade mer än vanligt när impulserna var uppe i sina "toppar". Och om jag vaknade mitt i en "topp" så utlöstes mina anfall. 

Nu hade jag äntligen fått svar på varför jag hade fått mina anfall. Får tillägga att jag fick/får stora GRANDMAL anfall. Nu skulle jag få kontakt med en neurolog som skulle utreda hur mycket medicin jag skulle ha, vilken dos jag skulle ha m.m. 

Jag gick på täta kontroller och samtal. Jag började äntligen närma mig hjälpen och min frihet igen. Började min medicinering i slutet av 2007/början av 2008! Fick då börja med att ta Lamotrigin 25mg. Ökade sedan 25mg varje månad.. Och nu är jag uppe i 300mg. Jag har trotts den höga dosen haft anfall. Men "peppar peppar ta i trä" så har jag inte haft det på snart ett år. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har i alla fall fått min frihet tillbaka och jag har funnit mig i min sjukdom. Jag anpassar min vardag utifrån att jag ska slippa anfall. Det tog sin lilla tid innan det "blev bra". I alla fall psykiskt! Men till alla er som fortfarande är under utredning vill jag bara säga: KÄMPA! Det lönar sig sååå mycket i längden!

Jag och min nuvarande kille har varit tillsammans i snart 1,5år. I början vågade jag inte berätta för honom att jag hade epilepsi. Men det var jag ju tvungen att göra så att han skulle veta vad det innebar och vad han skulle göra om jag fick ett anfall. Jag trodde att han inte skulle vilja vara med mig om jag berättade att jag hade epilepsi. Men han tog mig som vilken person som helst. Jag minns när jag sa att jag hade något jag var tvungen att berätta för honom. Också när jag hade berättat så sa han: Jaha, var det bara det? Jag trodde du skulle berätta något ännu värre. 

Alltså tog han mig som jag var och såg inget hinder med att jag hade epilepsi. Idag är han så insatt i det så man skulle kunna tro att det var han som hade det :) <3 

Ett tips till er som "skämms": 

Tro på dig själv, acceptera ditt eget tillstånd först innan du kan visa dig stark utåt. Låt folk ställa frågor och svara på dom med stolthet. Då lovar jag att ni kommer komma långt med att acceptera dig själv som person!

KRAMAR!

Ps: Är det något ni undrar över eller något! Snälla, bara skriv och fråga! Dela gärna med er av detta! DS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla läsare!    Hoppas att allt är bra med er denna Fredagen. Som jag har längtat efter denna dagen :) Har varit mycket att göra i skolan denna veckan. Så nu ska jag bara slappna av i helgen och bara vara. Imorron blir det iofs kareoke med fa...

Hej alla läsare! Hoppas allt är bra med er! Själv är allt bra. Men oron om att få ett ep anfall är man lite rädd för på morgonen när man försovit sig (som jag gjort idag) och man stressar upp sig.. Mima anfall utbryter ju som sagt på morgone...

Hej alla läsare!   Förlåt för den dåliga uppdateringen. Men det har varit så fruktansvärt mycket att göra nu den senaste veckan. Har haft prov och massa inlämningsuppgifter i skolan. VIll bli klar så fort som möjligt så jag får min utbildning då ...

Hej alla läsare!   Hoppas att ni mår bra och att ni också njuter av att Fredagen är här :)    Själv har denna veckan varit stressig och tung. Prov i skolan (Specialpedagogik). Inte riktigt mitt ämne. Jag pluggade och pluggade men tyckte inte ...

Hej alla läsare :) Jag har tänkt på de, är det några av er som vet om det är vanligt att få epilepsi anfall av blinkande ljus? Jag har hört att det kan påverka men ej vsrit med om det själv. Därför undrar jag om några av er läsare har det så. ...